.Ny kylare. Det verkar som att det fungerar bättre att lägga upp inlägg om jag inte har för många bilder i varje.
Eftersom systemet hade innehållit luft länge så vore det nödvändigt att byta torkfiltret. Torkfiltret till gamla 916-modeller tillverkas inte längre, men jag hade tur och fick tag på ett nytt. Dock blev det många promenader till Biltema när jag skulle ha av det gamla. Mätte med skjutmått, konstaterade att jag behövde en 27 mm ringnyckel. Gick och köpte en, kom tillbaka, också passade den inte. Mätte igen, då verkar muttern vara någonstans strax över 30.5 mm. Är det en konstig tumstorlek? 1 1/4? Går och köper en ny nyckel. Passar inte heller.
Efter flera turer till Biltema insåg jag att muttern var helt oval! Någon mekaniker med aggressionsproblem måste ha gått lös på den med rörtång en gång i tiden. Tro fanken att det här systemet inte har varit tätt.
För det röret lyckades jag beställa ett begagnat i nästan nyskick, men röret som går från kompressorn till kylaren är det värre med. Jag beställde två olika exemplar på eBay, och båda levererades med kraftigt oxiderade muttrar. Det var omöjligt att rädda gängorna på dem. Vid denna punkten fick jag lägga ned AC-projektet tills vidare. Inför nästa sommar ska jag överväga att beställa nytillverkad flexislang med rätt infästningar, det är nog det vettigaste sättet att få ett framtidssäkrat och tätt system. Det att systemet fungerade några dagar säger mig att all grundfunktionalitet är frisk.
Så till roligare teman!
När jag köpte bilen 2019 märkte jag att ljudet ibland försvann i dörrhögtalarna, om jag inte drog upp stereon till en viss volym. Jag hade också ett generatorsurr i högtalarna, och efter några års användning hände det ibland att stereon knäppte till och stängde av sig själv. Till råga på allt är den (som vanligt med eftermarknadsstereos) ful som stryk.
När jag tog av dörrsidorna såg jag att det satt ett delningsfilter för att splitta frekvenser mellan dörrsidor och diskant, men det hängde fritt i sina kablar. Dessutom hängde det så att vatten kunde droppa in från rutan på det.
Jag beställde nya högtalare, nya delningsfilter (som monterades på insidan av dörrsidorna, där de är mer väderskyddade) och en Blaupunkt-stereo med mer tidstypiskt utseende. Man måste få unna sig lite roligt skruvande ibland, efter veckor av blodiga knogar och rostiga AC-muttrar.
Nu är tråden nästan ikapp med nutiden. Jag lämnade in bilen till kamremsbyte på Befra, och gick förstås igenom alla vätskor. Sen kände jag att livet behövde lite av en utmaning. Bifogat urklipp från Mumin-seriealbumet sammanfattar väl ganska väl hur det känns ibland.
Alltså: Ny Italiensemester nu i sommar. Men denna gången ska jag inte ta den lätta vägen. Planen var att växla Autobahn med småvägar genom Tyskland, köra genom Österrike, Lichtenstein och in genom Schweiz. Schweiz har hutlösa biltullar om man vill köra på motorväg, men så länge man håller sig på mindre vägar behöver man inte betala. Jag tyckte mig hitta en lovande rutt förbi Davos som skulle leda mig till Stelviopasset. Enda problemet? Vägen leder också över Flüelapasset, Ofenpasset, Fuornpasset och Umbrailpasset. Vägen såg “lagom krokig” ut på Google Maps.
Umbrailpasset är den högsta asfalterade vägen i Schweiz (ett land som ändå har ett berg eller två att skryta med), och var en grusväg fram till så sent som 2015. Detta känns väl som en rimlig utmaning för en nästan 30 år gammal Alfa?
Jag hade en liten tanke att jag skulle skriva kontinuerliga uppdateringar varje kväll på resan, men eftersom jag hade lite problem med att ladda upp mina inlägg så fick det bli allt på en kväll istället.
Utresan gick bra. Jag tog omvägen via Bielefeld för att få klarhet i en gammal kontrovers. Jag måste säga att trots att jag körde genom stan är jag fortfarande inte säker på att den existerar. Inte den mest spännande av platser, kunde lika gärna varit en kuliss.
Tyskland blir ju alltid bättre när man är söder om Kassel. Alfan gick jättefint, önskar bara att jag hade fått igång AC:n. Men man kan inte få allt.
Bild nedan från väg 480, någonstans mellan Olsberg och Winterberg.
Väl framme i Österrike övernattade jag i Nenzing. Rekommenderas inte på söndagar. Det enda som var öppet på kvällen var en kinakrog, som dessutom hade slut på de flesta ingredienser. Men utsikten är svårslagen.
Sista dagen var den jag hade sett fram emot mest. Vägen från Lichtenstein till Davos var som vilken som helst, fast förstås vackrare.
Mellan Davos och Susch ligger Flüelapasset, 2384 meter över havet och därmed några hundra meter högre än Kebnekaises topp. Jag har lagt upp Gopro-videos på sträckan för den som är nyfiken på omgivningarna, eller den som bara vill inspireras till bilsemester:
Toppen av Flüelapasset fick mig nästan att tappa andan. Jag har inte sett många vackrare omgivningar i mitt liv. Nu tidigt i juni hade vintersnön inte helt smält bort, så stora isflak flöt runt i sjön. Det var en av de där magiskt vackra scenerna som man desperat försöker fånga på bild, medveten om att det aldrig riktigt kommer att gå.
Från Susch var det en enkel körning genom Engadindalen till Zernez. Efter Zernez började vägen stiga igen, upp till Fuornpasset på 2169 m. Hela denna sträcka är en bred, tvåfilig väg, och stigningen är inte alltför dramatisk. Toppen på passet ligger strax under trädgränsen. Vägen ned mot Val Müstair på östsidan var något brantare. Jag upplevde inte att bromsarna blev svampiga, men kunde känna på lukten att de gick rejält varma, och fick motorbromsa rejält för att hålla farten nere. Senast jag körde på denna sortens vägar var det med en banpreppad bil, och jag lutar åt att sätta sportigare belägg på GTV:n innan jag försöker mig på det igen, för säkerhets skull.
I Val Müstair svänger man höger, också börjar det direkt gå kraftigt uppför igen – mot Umbrailpasset. Som nämndes ovan var det en grusväg fram till relativt nyligen, och det var fortfarande en smal väg med väldigt lite trafik. Passet är 13 km långt, med en genomsnittlig stigning på 8%, och stigningen är i det närmaste konstant. Alfan fick arbeta hårt.
Efter Umbrailpasset kör man ytterligare någon km, också kommer man upp högst upp på Stelviopasset. Jag valde att ta den östra sidan ned mot Merano för att få den mest typiska Stelvio-upplevelsen. När jag kände doften av de varma bromsarna tvekade jag något, men i det läget är alternativet att köra tillbaka över tre andra pass, eller att köra nedför det sista.
Efter att ha tagit mig ned för Stelvio i viss försiktighet var sista sträckan A22:an ned mot Gardasjön. Här stressade jag något för att hinna fram innan köket stängde på min favoritrestaurang, men bilen kändes precis lika solid som den hade gjort på Autobahn. Under dagarna sedan jag kom fram har jag försökt lyssna om något hjullager kan ha gått lite för varmt i nedförsbackarna. Det finns en fågel här i trakten som kvittrar på nästan exakt samma sätt som ett kasst hjullager kan göra, så jag lär hissa upp bilen och känna innan jag kör hem senare i sommar.
Bild nedan från toppen av Stelvio. Det syns en liten, liten stuga i bakgrunden precis till vänster om kurvan i högerkant. Det är Umbrailpassets topp, där bilden med flaggorna ovan är tagen.
