.Knepigt att koppla in signalhorn.
Men du blir lite lurad av ditt elschema. De hornen är parallel?kopplade, strömmen går till båda hornen och jorden syns inte, går via infästningen.
Jag tror om du paralellkopplar dina nya horn kommer det att låta bra, kopplar man i serie blir det nog lite konstigt ljud.
Sitter nån form av kontakt inuti som ska få membranet att pulsera, så pulsar nr 1 får nr 2 ingen puls…vid seriekoppling, om du förstår hur jag menar. 
EDIT: Gjort några förtydliganden. 
Alfa Giulia Super 2.0 Q2 -17 Fiat Punto Easy -13
Inlägg av Christer Andersson på 2015-09-14 20:07
Knepigt att koppla in signalhorn.Men du blir lite lurad av ditt elschema. De hornen är parallel?kopplade, strömmen går till båda hornen och jorden syns inte.
Jag tror om du paralellkopplar dina nya horn kommer det att låta bra, kopplar man i serie blir det nog lite konstigt ljud.
Sitter nån form av kontakt inuti som ska få membranet att pulsera, så pulsar nr 1 får nr 2 ingen puls… om du förstår hur jag menar.
Jag är svårövertalad.
Det är möjligt att de gamla hornen från Fiam hade den typ av kontakt du beskriver. Men jag vet att de var kopplade på samma sätt som de nya hornen jag monterat. Skillnaden är bara att de gamla hornen av allt att döma var jordade genom den skruv med vilken man satte fast dem.
Jag har bara jordat det övre hornet och hoppades väl på något sätt att det skulle räcka. 
Någon dag när jag har gott om tid och ork ska jag jorda också det undre hornet. Sen ska jag åka runt och tuta som en bröllopskaravan i Mellanöstern.
Stockholm
Fan vet att det ibland skulle behövas en sådan bröllopskaravantuta!!!! Ibland vill jag bara skaffa en riktig j-vla herrejössestuta av redneckstyle med riktig förbannad orkanstyrka som blåser ur rutorna på närmaste vita audi som behagar att kapa av mig när jag kör gammelbilen – AAA-OOOOGAH MOTHERF-CKER!!
Folk verkar ju tro att en liten bil inte gör ont att köra in i och tycker att den nästa lösningen i trafiken är att satsa när det dyker upp en mindre bil.
Nog av min lilla “rant” men tutans ovekliga behov i den moderna antiblinkerstrafiken har upprört min lugna skånska karaktär på sistone – lycka till med resten av Bertonepysslandet nu!! 
Genmodifierad ’70 Berlina GTAm räser
Idag kom det ett paket från Tyskland.
Nu ska jag samla mod och kraft för att krypa in under bilen och montera bort den gamla kardanaxeln, stödlagret och allt grejs runtikring.
Stockholm
Kasta en näve grus i ögonen först bara så slipper du bli lika besvärad när smutsen under bilen börjar falla ner i ögonen!
Genmodifierad ’70 Berlina GTAm räser
Nu har jag pallat upp bilen på pallbockar.
Igår gjorde jag ingenting med/på bilen. Jag kände något slags odefinierat motstånd mot att ta tag i kardanaxelpysslet. Kanske för att jag är rädd att inte ro iland bytet, att det ska bli snett och vint. Eller att jag ska skruva fast allting för löst så att skruvar och muttrar yr när jag kör iväg och kardanaxeln därnäst med väldig kraft slår i backen och sen i underredet med stora hål som följd. Eller… ja, skräckscenarierna kan varieras i oändlighet.
Idag tog jag tag i saken i alla fall. Och jag inser att det nog är minnena av tidigare upp-pallningar som gjorde att jag drog mig. Att hissa upp bilen och sätta en pallbock under domkraftsfästet är inga problem. Det är vid nästa upphissning som det kruxiga börjar. Domkraften lyfter ju inte bilen rakt upp. ( Inte en “garagedomkraft” i alla fall). När armen reser sig flyttar den sig också lite bakåt. Den pallbock som bilen redan vilar på lutas alltså lite ur sitt läge. Om man som jag håller till på grusunderlag kommer domkraften i nio fall av tio också att tryckas ned i gruset lite ojämt. Domkraften lutar alltså ofta lite grann den också. Ibland mycket. Till och med så mycket att jag måste avbryta lyftandet och börja om.
Att sätta två pallbockar vid de främre domkraftsfästena så att de står stadigt nog för att det ska kännas tryggt att krypa under tog drygt en timme!
Baktill gick det lite lättare.
Jag kröp under och konstaterade att jag behöver två 13 mm-nycklar till skruvar och muttrar som sitter i kardanaxeln och en något mindre nyckel till stödlagrets muttrar. Sen blev det inte mer gjort idag.
Men i morgon! DÅ ska jag byta kardanaxel.
Stockholm
Inlägg av Sune Karlsson på 2015-09-17 21:52
Heja!
Tack Sune!
(I mina drömmar kör jag Bertonen till Mantorp i övermorgon och kollar in dig och de andra när ni far runt på banan.)
Stockholm
Dags att försöka summera dagens äventyr under Bertonen. Ett sätt är att visa en bild på skruvar och muttrar jag lossat under dagens 3,5-timmarspass på gruset under bilen. (Och då saknas skruvarna till dougnut:en):
;
Men det ger en bild av en harmonisk mekstund, som bara delvis är sann. Det mesta har för all del flutit på ganska bra. Men naturligtvis har det funnits några riktiga krångelmoment. Stödlagret och flexikopplingen (doughnuten) i framändan på kardanen.
Men låt mig börja från början. Jag skruvade med hjälp av två 13 mm-nycklar bort skruvarna och muttrarna som håller kardanen på plats mot diff-klumpen. Det är att börja i fel ända, enligt manualen, men jag tyckte ändå att det kändes mest logiskt och jag tror inte det hade gått bättre eller lättare om jag istället börjat framifrån. Man kan glömma att använda hylsor när man ska skruva på 105-seriens kardan. Har man inte hylsor med mycket, mycket tunt gods får man inte på dem. Det är helt enkelt för lite utrymme. Att ta bort skruvarna på den bakre delen av kardanaxeln var problemfritt.
/Portals/0/Users/070/26/326/Främrekardandelen_mindre.jpg[/img
Att skruva loss den bakre delen av kardanen från den främre, vid stödlagret, var lika okomplicerat. Jag började känna mig som en bilmekaniker.
När det sen blev dags att skruva loss stödlagret, som sitter med två muttrar, upptäckte jag till min glädje att det gick lätt och smidigt med en 11 mm hylsnyckel och spärrskaft. Att dra ned stödlagret var däremot obegripligt svårt. På den ena sidan gled stödlagret lätt och fint ned för skruven. Men på den andra sidan kärvade det. Men jag mindes där jag låg att en av skruvarna nog faktiskt satt lite snett, så att kanten på hålet i stödlagret lätt fastnade i skruven gängor. Men efter mycket lirkande och bändande kom jag till en svårsmält slutsats. Stödlagret var faktiskt fastsvetsat vid kanten till kardantunneln!
Naturligtvis har den som svetsade fast det nya golvet på bilen råkat sätta en svetspunkt som svetsade fast kardanaxelstödet. Det är i såna lägen jag funderar på att överge allt vad bilar heter och satsa på något helt annat. Kardanaxeln är till hälften nedplockad och jag får finna mig i att montera tillbaka alltihop, lägga nedlagd tid på blåskontot och ta bilen till någon som kan “svetsa bort” den där svetspunkten.
Men eftersom jag både är envisare och starkare än folk i allmänhet tror, bestämde jag mig för att först prova en annan lösning: Våld. Med hjälp av en kofot lyckades jag efter mycket bändande bryta loss stödlagret. Dessutom utan att ha sönder vare sig bil eller stödlager. Svetspunkten som höll stödlagret på plats visade sig inte vara mer än sådär 2 mm i diameter. Men dj-lar vad det satt.
Sen var det dags för flexikopplingen. Med två 19 mm fasta nycklar började jag först skruva loss de muttrar som håller kardanaxelns medbringare mot gummiklumpen. Det var tämligen okomplicerat. Sen trodde jag att jag skulle kunna dra bort kardanaxeln från flexikopplingen. Men hej, vad jag bedrog mig. Inte ens med spettet som jag använde för att få loss stödlagret lyckades jag skjuta av kardanaxelns medbringare från flexikopplingen.
Återsod bara att ge sig på de skruvar och muttrar som håller fast flexikopplingen vid medbringaren från växellådan. Det gick väl ganska lätt i ärlighetens namn. Jag använde en nyckels hål runt en mutter så att den blev mothåll mot kardantunnels kant och skruvade på en annan mutter med en annan nyckel. Men när det bara var en mutter kvar fungerade inte den metoden längre. Jag skruvade därför tillbaka en mutter på “grannskruven” och kunde då lossa den sista muttern.
Trots att alla muttrar nu var borta gick det inte lätt att dra bor kardanaxeln. Det krävdes en hel del “fipplande” där kofoten kom till användning igen.
(Den här gummigrejen och jag har en lätt ansträngd relation just nu)
Jag hade trott att det skulle gå att dra kardanaxeln bakåt och ned och slippa skruva loss den “plåt” som sitter under kardanen mellan stödlager och doughnut. Men icke. Handbromsanordningen sitter i vägen. Jag fick alltså vackert demontera också den plåten. Det var i och för sig enkelt. Sex muttrar som villigt lät sig skruvas bort med en 11 mm nyckel och spärrskaft.
Sen var det bar att bära in trofén och fundera över hur man får bort stödlagret från kardanaxeln.
Jag har bytt stödlager åtminstone två gånger på min Bertone. (Jag hittade två använda stödlaget i mitt lager av gamla grejor). Ändå kunde jag inte minnas hur man gör. En efterlysning på detta forum gav dock snart svar. Kenneth Larsson berättade att det bara är att dra av den del som sitter bakom stödlagret. En avdragare, tipsade han, gör jobbet.
Kenneth hade rätt (för ovanlighetens skull? 
). Med hjälp av en avdragare gick det lätt att ta bort “kragen” bakom stödlagret.
Därmed skulle jag vara, typ halvvägs, i kardanaxelbytet. (Reassembly is a reversal of the removal procedure, typ)
Tyvärr(!) tycker jag inte att något av det jag skruvat bort idag är i så dåligt skick att det kan vara orsaken till de vibrationer bilen lider av. Kanske har mycket av dagens mekande varit i onödan. Jag kunde konstatera att medbringarna med knutkorsen i vardera ändan av den bakre delen av kardanaxeln inte var “symmetriska”, på det sätt som jag fått tips om att de ska vara, för att bakaxeln ska vara balanserad. (Oj, den meningen är ju lång som en roman av Dostojevskij bara den.)
Men visst. Flexikopplingen är inte helt fräsch, även om den nog fortfarande gör sitt jobb. Stödlagret med sin gummipackning känns ungefär lika styv och stum som den nya som enligt OKP är “heavy duty”. Själva kullagret verkar ha “svettats” en del smörjfett men glider jämt och fint. Det skadar med andra ord inte att byta dem, även om jag inte tror att det är där vibrationerna har har sitt ursprung.
I den främre ändan av kardanaxeln sitter något slags “top hat” som jag köpt en ny. Den gamla verkar vara historia. Lite petande med en liten skruvmejsel resulterade i att jag kunde peta ut lite oljiga plastdelar (de syns på den ljusblå pappret på bilden närmast ovan). Jag ska kika närmare på detta i morgon.
]
Stockholm
Låter som halva slaget vunnet med vissa motgångar.
att en svetsloppa förirrat sig till ny bekantskap med stödlagret är ju bara maxad otur, helt klart. Det är till sådana jobbiga sitsar som jag skaffade en dremel för att kunna kapa små saker i trångt utrymme. Annars funkar ju våld också 
Genmodifierad ’70 Berlina GTAm räser
Idag blev det inte så mycket gjort som jag hade tänkt. Man är ju en mästare på att prokrastinera.
Jag inledde dagen med att åka till Biltema och köpa gänglåsning. Det känns som att det är bra att ha på sånt när det handlar om skruvar och muttrar på kardanaxeln.
På biltema köpte jag också “blinkersfärg”. Jag har ju sett att de brandgula glasen på bakljusarmaturen har mattats. På sina stället är det nästa ingen brandgul färg kvar alls. Jag har varit inne på att måla glasen tidigare. Men när jag googlade efter sån färg läste jag också på några forum där folk fått nedslag på besiktningen för att de målat glasen. När jag besiktigade Bertonen häromveckan passade jag på att fråga. Jag fick då vet att det var OK att måla glasen på insidan men inte på utsidan.
Så för att slippa ta tag i det relativt tunga och jobbiga pysslet med kardanaxeln, sprayade jag blinkersfärg på mina bakblinkersar. Det syns inte så stor skillnad på “före” och “efter” på bilderna. Ingen normalt funtad människa kommer väl heller att lägga märke till bakblinkersarna på Bertonen. Åtgärden har ju återställt dem till det normala och det normala är sällan uppseendeväckande. Men jag är nöjd och eftersom det är min bil är det det som räknas.
Medan blinkersfärgen torkade passade jag på att göra rent den främre delen av kardanaxeln. Jag dränkte den i WD40, gnuggade med en svamp och spolade sen av den med Motor Cleaner. Avslutningsvis tvättade jag av den med varmt vatten och en svamp. Det blev rent.
Det slår mig nästan alltid när jag mekar att det är oväntade saker som tar tid. Idag ägnade jag lång tid åt att få in kullagret i stödlagret (till kardanen). Först var jag glad över att jag kom på att jag kunde ta det gamla kullagret och lägga på det nya och klämma till med en slägga. Glädjen varade ända till dess att jag insåg att det gamla kullagret också var på väg in i stödlagret och skulle vara svårt att få ut. Lyckligtvis gick det att få ut det gamla med några lätta slag med en hammare på det nya.
Det nya kullagret var dessvärre fortfarande bara halvvägs inne. Efter mycket funderande och letande efter lämpliga verktyg sågade jag av en träbit som jag med en morakniv kunder tälja till så att den fick plats inne i stödlagret. Bang, bang och kullagret var på plats. Låsringen känns väldigt mycket som överkurs. Att det kullagret skulle flytta på sig känns klart orealistiskt.
När jag tittade på den gamla och den nya “top hat:en” tyckte jag att den gamla såg minst lika bra ut som den nya. Den nya hade faktiskt lite ytrost i botten. Visserligen inte värre än att jag kunde torka bort den med fingret. Men att byta verkade onödigt arbete. Jag bestämde mig för att behålla den gamla hatten och sätta den nya packningen i den. Men sen slog det mig att jag inte vet om det ska vara något slags fett i hatten eller om det ska vara torrt.
In och söka på datorn. Men just den frågan verkade ingen intresserad av att belysa på nätet. Jag får ringa någon, tänkte jag då. Men i samma stund insåg jag att förmodligen alla jag känner som mekar är på banmöte på Mantorp. Va ska de här banmötena vara bra för! Jag kom i alla fall att tänka på Joakim Källviks som jag för inte så länge sedan pratade med om “olivkvisten”. Den axeltapp som sticker ut ur växellådan och som går in i “hatten” på kardanen.
Han var visserligen också på Mantorp, visade det sig. Men han kunde i alla fall berätta att det inte ska vara torrt. Det ska vara lite kullagerfett i hatten och på olivkvisten. Så då ordnade jag det.
Sen skruvade jag fast den nya flexikopplingen på medbringaren från växellådan, skruvade upp den där “balken” som går under kardanaxeln framtill. Jag tänkte att kardanen kunde få vila på den medan jag måttar in den. Men det var så långt jag kom idag.
Men i morgon!
Stockholm
