.Det ser ut som att jag får en fjäder och en såndäringa “bricka” på onsdag, genom en vänlig klubbkompis försorg. Då blir det nya tag med kardanaxeln. Det är ju det stora kruxet just nu.
Men i avvaktan på att kunna ge sig i kraft med det stora och viktiga, ägnar jag lite tid och kraft åt det mindre och ibland mindre viktiga.
Jag upptäckte att plåten på den ena tröskelns insida och kanten bak vid baksätet var plåtrena efter rostlagningen. Därför gick jag på med zinkbaserad grundfärg som jag sprayade på.
När jag ändå var i sprayar-tagen tänkte gav jag mig på att spraya där baksätet normalt sitter. Men först krävdes en rengöring. Och just där skulle det inte förvåna mig om ingen tvättat bilen på de 40 år den funnits. Efter tvätt:
Och efter målning:
Det slår mig att “vanliga människor”, alltså sådana som inte håller på med gammelbilar, inte någonsin skulle förstå varför man målar en bil där nästa ingen kommer att se det. Jag funderar lite, men inser att jag aldrig skulle kunna förklara det på ett begripligt sätt.
Men jag är väldigt glad att ingen “vanlig människa” någonsin kommer att få veta vad jag gjorde därnäst.
Nuförtiden har vi knappt några dårhus, om jag förstått saken rätt. Tur är väl det. Där hade man väl hamnat annars.
På en av askkopparna i baksätet såg jag att fusklädret och skumgummit under det har lossnat från ena kanten. Därför tog jag bort askkoppen, för att se vad jag kunde göra åt saken. Det var första gången jag tog loss den under mina femton år som bilens ägare. I askkoppen hittade jag et par cigarettfimpar, något odentifierbart som möjligen kunde vara en mumifierad cigarrfimp, en avbruten glasspinne och ett glasspapper. Jag kan inte komma ihåg glassen “Succé” från GB. Det måste ha varit någon annan som åt den.
Stockholm
Per Wadén är en fin människa. När han läste om min skeva “bricka” och saknade fjäder meddelade han att han minsann hade sådana, som jag kunde få. Häromdagen dök de upp i min brevlåda.
Så idag satte jag igång med att ta ned den bakre delen av kardanen och sätta dit de nyfådda grejorna. Kardanaxeln satt som svetsad även när jag fått bort skruvar och muttrar. Man är ju inte precis särskilt stark när man ligger inklämd under bilen heller. så det blev ett projekt i sig att få ned axeln. Nu är det i alla fall gjort. Men hur ska jag få dit fjäder och krysskil (Se vad jag har lärt mig! Krysskil – det är det som jag kallade “halvmåne” tidigare.)
När jag låg där under bilen mindes jag problemet från förr. Min lösning blev den gången att strunta i fjädern…. Nu tänkte jag göra det riktigt. Hur man nu gör?
Stockholm
Efter det byte av doughnut:en, den bakre delen av kardanaxeln, kardanaxelstödet och hjullagret i det, som jag beskrivit här i tråden, uppstod ett obehagligt ljud vid provkörningen.
Jag tog därför ned allting igen. Jag fick också den en bricka och den fjäder som sitter mellan stödlagret och medbringaren som jag slarvat bort av Per Wadén. Tack vare hans hjälp kunde jag nu ge mig i kast med att försöka montera ihop kardanaxeln helt enligt konstens regler.
Men jag hade väldiga problem med att få dit medbringaren. De små krysskilarna (som jag kallat “halvmånar” tidigare) gick inte att få in i spåren på medbringaren. Fjädern klämde alltid ihop dem i andra änden så att de spretade för mycket. Like so:
Jag insåg att om stödlagret satt längre fram på den främre delen av kardanaxeln skulle det bli mer plats bakom den. Mer plats för fjädern och krysskilarna, med andra ord.
När jag granskade den främre delen av kardanaxeln, närmare bestämt den bakersta delen av den som jag härmed döper till “axeltappen”, insåg jag att det kanske faktiskt skulle vara så att stödlagret skulle sitta längre fram. Jag hade satt det precis där det rostbruna börjar, direkt till vänster om det grå bandet på bilden nedan:
Jag har dittills bara tryckt in stödlagret till dess att det tog stopp inte tryckt på eller våldat på något sätt. De skruvar som man fäster stödlagret i karossen med har hamnat mer eller mindre perfekt då. Jag har därför inte misstänkt att det skulle vara fel.
En ordentlig rengöring av “axeltappen” följde därför och sedan en dusch WD40 innan jag återmonterade stödlagret. Här kan jag passa på att säga att jag också funderat över om det spelar någon roll hur man sätter stödlagret. Alltså vilken sida man har framåt respektive bakåt. Det gör det inte. Stödlagret är helt symmetriskt i den meningen att det inte hamnar längre fram eller bak på axeln, beroende på hur man vänder det.
Stödlagret gled på fint och med lite våld kunde jag sätta stödlagret så långt fram att brickan framför var fastklämd. (Igår var jag tjuvkikade och klämde lite på en annan Bertonekupé. Jag kunde då konstatera att den inte hade något spel på brickan framför stödlagret. Det har jag haft. Dock inte längre.)
Jämför man bilden på dagens montering med den på hur den satt tidigare kan man konstatera att stödlagret nu sitter sådär 1 – 1,5 cm längre fram. PÅ den första bilden ser man hur kullagret sitter kant i kant med den lilla kanten framför (till vänster om på bilden ovan) den gråa “försänkningen”.
På nästa bild ser man hur mycket längre fram stödlagret nu hamnade:
Den extra centimetern, eller vad det nu handlar om, gjorde att fjäder och kilar hamnade i ett helt annat läge.
Med hjälp av en polygrip kunde jag nu hålla krysskilarna på plats i en vinkel som gjorde att medbringaren kunde glida på. Det var förenat med en massa pyssel (och en och annan svordom) men det gick! Jag gjorde det till och med två gånger, eftersom jag glömde sätta dit den konkava skyddsbrickan första gången. Polygripen tar ju plats så det var bara en kanske 2 mm lång bit av vardera krysskil som stack ut och som medbringaren kunde “haka i”.
Därefter var det bara att skruva fast medbringaren med de muttrar som sitter runt den gängade “axeltappen”. Jag drog den första muttern så hårt jag kunde och kunde konstatera att fjädern trycktes ihop ordentligt, kanske rent av så mycket det går. Den andra muttern, som är något slags “skelettmutter” (förmodligen något slags låsmutter) drog jag åt så att den satt dikt an mot den första muttern men inte med många moment.
I och med att stödlagret nu satt längre fram på kardanaxeln än tidigare var jag bekymrat över hur jag skulle få fast stödlagret. Om jag använde de gamla skruvarna, som nu satt 1 – 1,5 cm för långt bak, riskerade jag att stödlagret skulle hamna snett. Dvs att det skulle vara längre fram upptill och längre bak nedtill. Även om kullagret närmast axeln sitter i en gummiinfattning skulle det kunna innebära att lagret och axeln belastades snett. Och att gummiinfattningen också slets hårdare än nödvändigt.
Ett alternativ vore att borra nya hål i stödlagrets “infästningsbalk”. Faktum är att det stödlager jag tog bort hade sådana hål.
Men det visade sig att stödlagret lätt gled på sina gamla fästskruvar eftersom flexikopplingen längst fram är just flexibel. Frågan är om det är bra i det långa loppet? Jag glömde för övrigt också den här gången att ta bort metallbandet runt doughnuten. Undrar om det har något med det ljud att göra som jag dokumenterade i den spännande filmen nedan.
Sen var det inte så mycket mer än den lagom bökiga återmonteringen av den bakre delen av kardanaxeln. Åtta skruvar och åtta muttrar som sitter lite illa till. Bara att skruva och svära eller låta bli att svära. Skruvandet kommer man inte undan.
Det hann bli mörkt innan jag var klar. Därför blev provkörningen dokumenterad i en film noir:
Stockholm
Lånar en bild från tidigare i tråden för att beskrivningen av problem och lösning ska bli lite lättare att begripa.
Det “gnisslande” ljudet är det senaste ljudet jag jagat orsaken till i raden av ljud, som inte borde höras. Orsaken visade sig (som den som läst det föregående inlägget i tråden vet) bero på att skölden framför diffklumpen antingen tog i diffklumpen eller i muttrarna som håller kardanen i diffklumpens medbringare.
Idag kunde jag konstatera att det berodde på att skölden tog i diffklumpen. (Om jag minns rätt kallade en mer motorbildad kamrat denna sköld för “rotationsdeflektor”. Den sitter där för att hindra fukt och smuts att hitta in i diffklumpen. Genom att rotera skickar den dessutom bort den fukt och smuts som träffar deflektorn.)
En del av deflektorn tar i diffhuset när det passerar det. Vid det här laget har det slipat ett spår i diffklumpens aluminiumhölje. Ljudet hade förmodligen försvunnit av sig själv om jag kört vidare. Förr eller senare hade spåret blivit så djup att den del av deflektorn som tog i, hade passerat fritt i spåret. Det finns dock en risk att spåret då gått rakt igenom höljet och öppnat både för smuts och fukt att komma in och olja från diffklumpen att komma ut. Inte idealiskt.
De lösningar jag såg framför mig var att antingen
1) på något sätt öka avståndet mellan deflektorn och diffklumpen
2) vinkla deflektorn så att nederdelen kommer ut från diffklumpen
3) böja ut den del av deflektorn som tar i diffhuset så att den inte tar i
Lösning 1 och 2 är mer eleganta. De adresserar det underliggande problemet bakom att deflektorn tar i diffhuset. De medför inte någon omedelbar risk för att en skev deflektor ska bidra till obalans i kardanen eller att en böjd deflektor ska ta i någon annan stans. Allt talar för att utvärdera dessa lösningar vidare för att se vilken som är den bästa.
Jag valde lösning 3.
Med en polygrip drog jag i den del av deflektorn som tog i diffhuset. Det handlade om c:a 20 procent av deflektorns omkrets. Och så böjde jag kanten där en aning utåt.
Först var dessa åtgärder helt kontraproduktiva. I och med att kanten kom lite utåt kom den också lite längre från centrum. Därmed passerade den inte i det spår den arbetat upp utan nedanför det. Det krävde ytterligare försiktigt dragande och böjande. Sakta, sakta, lite i taget drog och böjde jag till dess att deflektorn passerade utan att ta i diffklumpen.
En provkörning visade också att ljudet nu har försvunnit.
Nu återstår “bara” att utreda och åtgärda vibrationerna. Sen är bilen tillbaka till något slags noll-läge. Därifrån ska allting handla om förbättringar!
Tror jag.
Stockholm
Det har inte hänt mycket med Bertonen på ett tag. Men i lördags körde jag iväg den och ställde in den i vintervistet.
För första gången på många år ska den få bo inomhus i vinter. Ett par goda vänner har köpt sommarstuga med garage och där får Bertonen bo. Jag har tillträde till den närhelst jag önskar, så vi får väl se om det inte blir lite pysslat. Det är dock en och en halv timmes resa dit, kallgarage och lite mindre plats än jag trodde. Så vi får väl se hur mycket mekande det blir. Men jag har planer och ambitioner, som vanligt.
mg]/Portals/0/Users/070/26/326/Utanforvintervistet.jpg[/img]
Å så en bild bara som en påminnelse till mig själv om att skaffa en ny list
Stockholm
Bloggfunktionen här på forumet, blev jag aldrig riktigt vän med. En projekttråd är väl lika mycket en blogg eller kanske bättre än en blogg. Hur som helst: Mina bloggposter (2 st) handlade båda (om jag minns rätt) om lacken på Bertonen och de problem jag har haft med den.
Varje gång det torkat vatten på lacken har det uppstått fula “vita” fläckar. Kritningar. De har gått att polera bort. Men så fort det har torkat nytt vatten på lacken, efter ett regn eller så, har kritningarna kommit tillbaka. Jag lusläste bilvårdsforum under en tid för att hitta de bästa medel som är tillgängliga. Jag utrustade mig med just det schampoo, de slip- och putsmedel och den lackförseglare det tycktes råda konsensus om som varande de bästa. Sen gav jag mig på lacken och arbetade duktigt med bakluckan på bertonen. Ingen idé att göra hela bilden innan jag visste om det fungerade. Bakluckan blev blankare och finare än den varit sen den blev lackerad för 14 år sen. Men när jag lät en droppe vatten torka på den kom kritfläcken precis som innan behandlingen.
Så här brukade det se ut när regnvatten torkat på luckan:
Mitt deppiga beslut blev att stå ut med en ful bil (iaf lack), koncentrera mig på väghållning och njuta av att köra bilden. Till dess att jag till sist lackerar om den.
Men när jag gett upp allt hopp om en snygg lack, bestämde jag mig för att prova en sak som jag gått och ruvat på länge. En sak som ingen någonstans, vare sig på bilvårdsforum, youtube eller andra ställen på nätet, föreslagit. Något som förmodligen lika gärna kunde vara döden för lacken. Rödsprit.
Jag har nämligen aldrig tyckt att det blivit riktigt rent när jag tvättat bilen. Inte por-rent, om man säger. Jag provade på något mindre iögonfallande ställe på den rentvättade bilen. Hushållspappret jag dränkt med T-röd och dragit över lacken blev ordentligt smutsligt. Jag provade igen. Smutsig duk. Och igen – fortfarande smuts på duken. Inga tecken på att lacken löst upp eller skadats på något annat sätt. Dropp-provet – Dvs vatten som fick torka på lacken avlöpte galant. På den med T-röd rengjorda lacken uppstod inga kritningar!
Jag bestämde mig då för att gå över hela bilen med rödsprit. Det gjorde jag också. Fem gånger! För varje gång var det mindre smuts på dukarna. Den femte gången nästan inget. Sen fick bilen en mer traditionell behandling med de mirakelmedel jag köpt. Resultatet har bestått. Det är en oerhörd lättnad. Nu behöver jag inte bekymra mig över regndroppar på det sätt som jag gjort i flera år.
Stockholm
