Idag har jag varit ute i vintervistet och klappat Bertonen.

Jag har bestämt mig för att offra lite prestanda på bekvämlighetens altare. Jag lade in bitumenmatta och “skumgummi”-matta på passagerarsidan. Jag ska fortsätta på förarsidan också men det får bli lite längre fram.

Jag köpte självhäftande bitumenmatta på Biltema. Och jäklar vad den är “häftande”. Den blir som ett plåster i en fars. Den fastnar i allt möjligt på ett förutsägbart och irriterande sätt. Handskarna blir osannolikt kladdiga, mattkniven blir alldeles hopgeggad och små bitar av den tunna skyddsfilmen (under skyddspappret) far runt och fastnar på allting. Mattkniven blev också obegripligt snabbt slö.

Det var svettigt och frustrerande fast det egentligen (!) är enkelt att lägga dit bitumenmattan. Att lägga “skumgummimattan” ovanpå var enklare. Mycket för att dess vidhäftningsförmåga inte är lika hög. Men när jag var klar med passagerarsidan var jag svettig och i det kalla garaget kändes det inte som en bra idé att skruva loss förarstolen och ge sig i kast med att ljudisolera golvet där.

Det får bli nästa gång. Nu är det ju snart mars månad. Det bör väl betyda några plusgrader på dagarna i Stockholmstrakten. Då ska jag också montera sportstolar i  retrostil, så att jag kan sitta still när det svänger.

Till dess ska jag också polera instegslisterna, så att de blänker rostfria och fina.

Ett stort paket landade här hemma idag. Från Tyskland. (Fast naturligtvis från Kina, från början.) Paketet innehöll två sportstolar i retrostuk med nackstöd. De är klädda i svart konstläder med en liten röd rand. Min förhoppning är att den röda färgen skall vara nära karossens röda lack. Om det är för stor skillnad kommer jag att måla kanten svart.

Jag provsatt stolen. Kanske lite mindre sidostöd än jag förväntat mig. Men å andra sidan var stolen bekväm att sitta i. Konstläder blir säkert varmt och svettigt på sommaren men som det gamla orspråket lyder: Vill man va fin, får man lida pin. Höjdinställningen av nackstödet görs med hjälp av en spärr som jackar i jack på stången som håller nackstödet. I det översta läget är nackstödet tyvärr fortfarande för lågt för mina 188 centimeter. Men det finns plats på stången så att jag kan göra ytterligare ett jack.

Jag måste också hitta glidskenor att montera stolarna med. De som sitter på de gamla stolarna är fastnitade och jag bävar för att ta loss dem. Bättre att köpa nya tänker jag. Men tittar man på skenor på nätet är det sparsamt med mått. Man får väl ringa och fråga antar jag.

Sub-projektet “montera stolar” går framåt. Med snigelfart. 

Först var det frågan om på vilken sida man vill ha handtaget man lyfter på för att justera stolens placering i längstled. Mest en smaksak men ändå något man kunde ta upp i forumet:
http://www.alfaromeo.org/Forum/tabid/141/aft/3070/Default.aspx

Men sen visade det sig att det fanns ett verkligt problem med monteringen av stolarna. Skenorna var nämligen för korta.

Det fick då avhandlas i en särskild tråd:
http://www.alfaromeo.org/Forum/tabid/141/aft/3079/Default.aspx
I den tråden kom jag på en lösning men Crister Borg presenterade en bättre.
Idag har jag därför varit på en inköpsresa för att köpa det jag behöver för att förverkliga denna lösning. Det är:

• Fyra plattjärn 36 x 3 cm (3 mm tjocka)
• Fyra M8 lågprofilmuttrar 
• Ett borrstål som pallar att borra 12 hål i plattjärnen.

Jag besökte fyra företag i jakten på prylarna. Först K-Rauta (i Bromma). Inga lågprofilmuttrar och inga plattjärn. 

Sen Bromma Stål. Vilket underbart företag! Mer om det strax. Där fick jag tag på mina plattjärn. 

Sen Ekesiöö Bygg (i Bromma). Där kunde världens mest oinspirerade kassörska meddela mig att muttrar finns i gång 4. Några lågprofilmuttrar hittade jag dock inte. Jag gick till en informationsdisk i närheten. Mannen i informationsdisken slapp se mig för en av hans kollegor dök upp bakom disken med en häftapparat. Hade de klamrar till häftapparaten där? Båda letar i lådorna utan att så mycket som uppmärksamma mig med ett ögonkast. Då skiter jag i Ekesiöö. Skulle aldrig falla mig in att handla av ett företag som behandlar mig så nonchalant. Några lågprofilmuttrar hade de förmodligen inte. Så det enda de gick miste om att sälja var ett borrstål. Men ändå… varför skulle jag återvända dit när nästa företag jag besökte är så välsorterat och bjuder på ett så vänligt bemötande. Jag talar om

Hornbach i Sundbyberg. Jag har mycket gott att säga om dem. Men det absolut viktigaste är att personalen är vänlig och tillmötesgående. De verkar helt enkelt gilla att jobba där och trivas med att det kommer kunder och frågar dem saker. När man kommer gående i en gång där och möter en av deras anställda söker de alltid(!) ögonkontakt. Det vanliga är väl annars att personalen tittar bort eller ser så upptagna ut som de kan. En annan aspekt av deras tillmötesgående är när jag har bett dem såga till skivor eller brädor. Också små skitordrar, som mina alltid är, exekveras med engagemang och lyhördhet. “Du vill inte hellre ha en sån här…” osv.

Dessutom har de ett brett sortiment. De har t ex M8 lågprofilmuttrar  (för 80 öre styck). Faktum är att de också har plattjärn. Dock inte 3 cm breda. 2,5 och 4 cm finns. Helt klart är Bromma Stål värt att besöka. Gör dig ett ärende dit. Hitta på något du behöver!

Ingången till Bromma Stål är över gården. Man får alltså gå över en gård med lager och tillhörande manövrerande truck.  När man ser stålbalkar av brobyggardimensioner ligga där börjar man känna sig rätt liten och obetydlig. Jag vill ha fyra bitar plattjärn. Heter det ens plattjärn på fackspråk? Jag beskrev hur som helst mitt problem för en man i receptionen. Jag sa att jag trodde att fyra 36 cm långa och 3 cm breda plattjärnsbitar skulle vara viktiga delar i lösningen. Han gjorde inte en min utan frågade hur tjocka plattjärnen skulle vara. Räcker 3 mm? Jo. Det trodde jag. OK sa han och frågade vad det skulle stå för namn på kvittot. 

Sen fick jag betala 150 kronor och fick mitt kvitto och uppmaningen att “gå ut genom den dörren och prata med gubbarna i tillskärningen”.  Jag gick ut genom dörren och in i en verkstad. En riktig verkstad. Fylld av stora maskiner, svetsar och de smutsigaste gubbar jag sett på länge. När jag står och funderar på vem jag ska närma mig avbryter en av gubbarna, som håller på att kapa alla stålbalkars moder, sitt arbete och tar mitt kvitto. Han tittar på det och säger “OK. Jag kommer straxt”. Och inom två minuter är han tillbaka med ett många meter långt, 3 cm brett och 3 mm tjockt, plattjärn. En jättelik maskin kapar till fyra 36 cm långa bitar av plattjärnet.

Nu är jag liksom tillbaka på ruta ett. Eller snart så. Jag ska borra hål på rätt ställen i de fina plattjärnsbitarna. Lyckas jag med det tror jag att jag ska fira genom att lacka dem också. Svart är fint.

Plattjärnsäventyret fortsätter. Just nu ligger de och torkar efter att ha fått en omgång zinkgrund. Sen ska det bli svart färg på det, så att de smälter in i miljön.

Att borra hålen var lite marigt. Dels har borren en tendens att “snurra iväg” från den plats jag markerat för att borra i. Det finns säkert bra knep och tekniker för att komma till rätta med det problemet. Min lösning är att trycka hårt på borren. I såna här lägen önskar man sig en pelarborr. Eller åtminstone ett pelarborrslikande stativ till borrmaskinen.  Det andra problemet är att borrstålet blir slött. Redan vid det fjärde hålet (av 12) fick det nya borrstålet se sig besegrat. Kanske finns det också här knep att ta till. Kanske ska man kyla stål och borr med vatten?  

Jag bytte till ett annat borrstål som jag hittade hemma. Nytt. Direkt från en burk borrstål inhandlad på Clas Ohlson. Det blev slött på en gång. Sen hittade jag ett till i rätt storlek. I gulmetall. Boxen var försedd med ordet “Titan”. Det kändes förtroendeingivande och jag tänkte att nu kommer det att gå som en dans. Det gjorde det inte.

Sen kom jag på att jag kanske kunde prova med en mindre borr. Det funkade bra. 7,5 istället för 8 mm diameter. Jag borrade två hål med den mindre borren. Satte sen i en av de gamla slöa borrarna och borrade upp hålet till 8 mm. Det kändes som att jag hade hittat en fungerande lösning. 

Sen hittade jag ytterligare en 8 mm-borr. Den funkade utmärkt och de återstående hålen lät sig snällt borras. 

I morgon tänkte jag skruva i sätena. Men jag inser att jag behöver köpa nya skruvar. Den svarta på bilden ovan, följde med skenorna. Den metallfärgade med insexhuvud har jag använt till de gamla stolarna. Det är samma gänga i stolarna som i stolsfästena i bilen. Så det går i princip att använda de skruvar jag har. Men… huvudena är för stora. De kommer att krocka med varandra när man skjuter stolen framåt och bakåt. Eftersom det är samma gänga som i vanlig M8 finns det mycket att välja på. Jag tror jag försöker hitta en kortare variant av den metallfärgade skruven som ligger intill lågprofilmuttrarna på bilden. 

Inlägg av Christer Andersson på 2016-04-07 20:53

Det vanliga är ju att markera hålet med ett körnslag. Då brukar jag använda mig av en spetsig gängtapp ist.

De är hårda och “alltid” mycket vassa/spetsiga.

Ska man borra ett “större” hål, typ 8mm och över bör man förborra med en liten borr. Typ 3 -4mm. En större borr har ju ett vidare skär som gör att den lätt vandrar runt. Har man förborrat går det också enklare att ta sig igenom materialet, speciellt om det är rätt tjockt gods man borrar i. Mina spekulationer…

Körnslag har jag inte så många. Inte gängtappar heller. Men jag förstår principen och nog verkar det ligga något i att göra ett ordentligt märke som också kan hålla spetsen på borren på plats.

Förborra med mindre borr tror jag stenhårt på. Ska försöka komma ihåg det när jag borrar nästa gång.